Årets sista tisdag

Igår efter jobbet mötte jag upp Veronica och Elin. Årets sista tisdag tillägnade vi *kulturen* och gick på museeum. Bildmuseet närmare bestämt. Där har de en så himla fin utställning om ljus, och trots att jag redan hade varit där en gång tidigare vill jag dit snart igen, sitta länge bland installationerna och bara njuta av kreativiteten.
Här är Elin och en spännande spegel som fick rummet att snurra! I samma rum såg vi en rak regnbåge och gick omkring i en illusion av björkskog, så fint och häftigt tyckte vi.
Vet inte riktigt vad det är med ljus, men det fascinerar mig på ett sätt som få andra saker gör. Hag kan stå hur länge som helst och bara titta. Det behöver verkligen inte finnas i någon avancerad konstillation, jag kan uppskatta solkatter och skuggor från fönsterprydnader precis lika mycket.
Det här var också fint; ett rum med ett skrivbord i mitten, omgivet av A4 med olika meningar. Filosofiska, mystiska och öppna för tolkning av betraktaren. Sånt gillar jag. Den här var enkel och djup på samma gång; there is always something wrong in the system. 
Vi tittade lite till på reflektioner och skuggmönster innan vi sa hejdå till bildmuseet för den här gången.
Årets sista tisdag avslutades med öl, latte och chokladboll med den mest fantastiska servering jag någonsin sett. Det kändes så himla lyxigt! Relativt ensamma på fiket sjönk vi ner i fåtöljer och pratade om livet, världen, språk och barndomsfilmer. Sedan skiljdes vi åt och snart har Veronica lämnat landet igen, och jag längtar så till nästa gång vi ses – förhoppningsvis blir det i Berlin!
 
Kaffe, Livsrapportering | | 4 kommentarer |

Västerbotten

Titta vad bra present jag fick av Jonathan! Bläck!
Det är ganska precis två år sedan mormors handstil tatuerades på vänster biceps och kvinnotecknet tog plats under huden på mitt avtryckarfinger. Sedan dess har jag funderat på my little ponys, tallar, späckhuggare, harry potter-citat och kartor.
Det blev det sistnämnda; konturen av mitt älskade älskade västerbotten och alla 15 kommuner ♥
 

Tycker om den så himla mycket, världens bästa present ♥
 
Livsrapportering | | 2 kommentarer |

Årets mörkaste dag

Jag är trött. Så outhärligt, förlamande trött. Hela himla tiden. Jag skyller på mörkret, för att det är lättast så, men egentligen är det nog en ohälsosam relation som jag har med kameran och pennan. Viljan att göra bättre ifrån mig, rädslan för att misslyckas, tvekan, och slutligen sorgen i att ge upp halvvägs och givetvis inte bli nöjd. Runt, runt och runt.

Jag är omgiven av död, misshandel, våldtäkter och terror. Omgiven av fördomar och påhopp från de som vägrar se hela bilden, vägrar se strukturerna, vägrar göra något själv. Av personer i min närhet som mår dåligt. Av "bostadsbristen", av flyttlådor och av drömmar som staplas på hög. Känslan av maktlöshet äter upp mig, gör mig sjuk. Vrider om i magen, hugger till i lungorna och flimmrar framför ögonen. Gör mig kroniskt trött, ända in i benmärgen.
DET KÄNNS SOM OM JAG SER LIVET I VERSALER. som att det bor ett skrik i min bröstkorg. som om snöflingorna som dalar från himlen kan krossa mig. som att om jag faller omkull på trottoarens blankis så kommer jag aldrig någonsin ta mig upp igen. då dör jag under karlavagnen i decembernatten.
OCH samtidigt är det ju så mycket som är fint, så mycket som händer, så mycket som jag vill komma ihåg och berätta; sedan sist har jag tatuerat mig. köpt klart alla julklappar. fikat med en fin vän. jag har fått julklapp från jobbet och i helgen var jag i stockholm och kramades med klasskamrater och allt var precis som förr. och på onsdag får jag krypa ihop i bästa famnen och vara ledig i fyra dagar. och det, mina vänner, känns fantastiskt.
 
 
ps. jag vet att det kan bli himla deppigt här inne ibland. och jag tycker det är fint, i allt det sorgliga att må dåligt, att jag inte skäms över att visa det längre. fastän jag inte har någon förklaring till varför jag har så mycket mörker inuti. för är det något som tyngt mina axlar är det mina egna försök att hålla uppe en fasad av eternal happiness för allmänheten. om du som läser någonsin grubblar, känner dig misslyckad och undrar varför bara du i hela världen är så himla ledsen; kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam.
 
Upp