På uppdrag i inlandet
I måndags skickades jag 13 mil inåt landet. Där hade frosten bitit sig fast på ängar och kalhyggen och i träden glittrade snön. Tyvärr går det inte njuta av så länge, för mörkret kommer tidigt, men under de få timmarna av dagsljus försökte jag insupa så mycket jag kunde av det där lugnet som du bara kan få av att köra ensam längs med vindlande inlandsvägar.
Det blev långa jobbdagar där jag bland annat intervjuade Alexandra, som jobbade på en pekbok till sitt barn, fotograferade Malin, som engagerat sig i kampen mot att centralisera skatteverket och behålla det i Lycksele, och besökte Valter, som bott i samma hus på landet i 82 år. Mitt jobb för med sig så många fina möten och erfarenheter och tankeställare att ni anar inte.
Under min vistelse i inlandet fick jag bo hos den här fantastiska personen i livets kanske finaste lägenhet. (Här poserar hon med sin födelsedagspresent – en kattmugg från Lilla Berlin!) Vi hade så himla roligt och diskuterade bland annat orimligheten i att vi inte har en podcast, tröttgrät/skrattade och ansåg att "misär" var ett ord som borde användas mycket mer frekvent (för att det är ett roligt ord och för att det var definitionen av vårt liv de här dagarna).
På tal om livets finaste lägenhet; jag har egentligen inga bildbevis. Blir alltid så till mig över kattstatyer, ljusslingor, gamla skolplanscher, fantastiska hemmagjorda inredningsprylar och skira lampskärmar att jag får hjärtklappning och måste lägga mig ner. Här skymtar ni i alla fall några av alla plantor, i en fin stringhylla som också innehåller en hel arsenal av underbara retroburkar. Iiiih!
Det bjuds dessutom på sånt här fint; ungsrostade rödbetor och sötpotatis med chevréost. Vi åt också pumpatacos, frukostmackor med hemmagjord hallon- och lakritsmarmelad och granatäpplesoygurt med granola. Ja, ni hör ju. Mina smaklökar levde drömlivet.
Jag klev dessutom upp mitt i den mörkaste vinternatten för att besöka ett litet lokalt bageri för att skriva en recept-artikel. Den generösa bagaren gav mig sedan några glasswienerbröd att ta med hem, och det var precis vad vi behövde på onsdagskvällen. Serverades såklart med droppkaffe i en storspovskopp – Maria och Simon har givetvis också en helt otrolig uppsättning av loppisfyndat porslin.
På torsdagsmorgonen färdigställde jag alla mina arbeten, skickade in för redigering, kramade Maria hejdå och begav mig ut mot Västerbottenskusten igen.
Körde återigen genom vackert vinterlandskap som tinade upp allt mer ju närmre civilisationen jag kom, och än en gång påmindes jag om min dröm att någon gång i framtiden få stanna halvvägs tillbaka, för att det är hemma. Långt innan det orangea skenet från gatulamporna och trafikljusen som förintar lagren av skog i olika blå nyanser.
Som tur är har jag haft Jonathan här sedan torsdagskväll och utanför fönstret har vardagen blivit vit även i Umeå. Vi har gått på bio, fikat på café och kikat på så himla mycket serier. Och själva staden kanske inte är exakt den framtid jag drömmer om, men detaljerna omkring mig gör det ändå till ett himla fint nuet.