Min mormor hälsar och säger förlåt

 
"Det finns sagoberättare i Landet-Nästan-Vaken som brukar säga att vi alla har en inre röst, att den alltid viskar till oss vad vi borde göra, och att allt vi behöver göra är att lyssna. Elsa har aldrig riktigt trott på det, eftersom hon inte gillar tanken på att någon annan har en röst inuti henne, och mormor sa alltid att det bara är psykologer och folk som mördar annat folk med dessertgafflar som pratar om "inre röster". Mormor gillade aldrig riktigt psykologi. Eller dessertgafflar." ... "Och det är i Miploris man talar om inre röster, minns Elsa nu. Miploristerna tror att de inre rösterna är de döda som vänder tillbaka för att hjälpa dem de älskar. "Dessertgaffelhuvuden", kallade mormor dem."

* * *

"Att ha en mormor är att ha en armé.

Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett. Till och med när du har fel. Speciellt då, faktiskt. 
En mormor är att ha både ett svärd och en sköld, och det är en alldeles speciell sorts kärlek som smarthuvuden inte begriper. När de säger i skolan att Elsa är annorlunda som om det vore något dåligt och när hon kommer hem med blåtiror och rektorn säger att hon "måste anpassa sig" och att hon "provocerar fram de andra barnens reaktion", då står mormor med henne. Vägrar låta henne be om ursäkt. Vägrar låta henne ta på sig skulden. Mormor säger aldrig att Elsa "inte ska bry sig för då tycker de inte att det är lika roligt att retas längre", eller att hon "bara ska gå därifrån". Mormor vet bättre. Mormor fattar mer. Mormor är en sån man tar med sig ut i krig.
 
Mormor är alltid team Elsa."
 
* * *

"Och sedan torkar hon tårarna från Elsas kinder. Och Elsa påpekar att det faktiskt heter "han som väntar", inte "honom". Och sedan bråkar de lite om det, så som de alltid gör. Och sedan spelar de Monopol och äter kanelbullar och pratar om vem som skulle vinna i en fajt mellan Harry Potter och Spider-Man. Skitlöjlig diskussion, förstås, anser Elsa. Men mormor tycker om att tjafsa om såna saker för hon är för omogen för att fatta att Harry Potter hade krossat.
Alltså, Elsa gillar Spider-Man, liksom. Det är inte det. Men mot Harry Potter? Kom igen. Harry Potter hade krossat."
 
 
Jag älskar att försvinna in i böckernas värld. Extra fint är det när platsen för avfärd är i ett av balkongens solstrimmiga hörn, med en kopp kaffe inom räckhåll. Här är den senaste biljetten till min verklighetsflykt; Min mormor hälsar och säger förlåt, av Fredrik Backman. En alldeles förskräckligt fin berättelse om en fullkomligt galen paintball-skjutande mormor, ett ovanligt begåvat wikipedia-missbrukande nästan-åttaårigt-barnbarn i gryffindorhalsduk, en skattjakt, ett sagoland och alla hemligheter som kan finnas i vad som tycks vara en helt vanlig hyresrättsförening. 
Favoriter, Sånt som känns | | En kommentar |

Jökulsárlón

Vi snabbspolar förbi sydkusten och dess svarta lavastränder, flygplansvrak och klippformationer, för just idag vill jag berätta om det turkosa sagolandet. Om Jökulsárlón, glaciärsjön i öst.
Det är verkligen som att stiga in i en helt annan värld. Före och efter tornar bergen upp sig, om sensommaren är ängarna fortfarande gröna, fyllda av gula blommor. Här är det svart, vitt och blått, på vattnet flyter isflak så långt ögat når i den kompakta dimman. Tystnaden bryts bara när fåglarna slår med vingarna, när isflaken går itu och när någon av turisterna utbrister "seal" och ivrigt pekar mot två nyfikna ögon som dykt upp ovanför vattenytan.
Så stilla, så vackert och så fridfullt. 
*njuter*
Jag hade kunnat stanna här tills all is på glaciären tinat bort, föralltid förtrollad av reflektionerna i vattenytan.
Men varje saga har sitt slut, och under en ödslig bro möter isbergen sitt; Atlanten. Från Europas största glaciär till världens näst största hav – är inte det en fantastisk livsresa så vet jag inte.
På en liten stenig strand alldeles intill sa vi så småningom farväl till sagolandet, startade bilen och med Vatnajökull i ögonvrån påbörjade vi nästa kapitel i vår sagoresa.
 
 
Utanför landsgränsen, Vardagsflykt | | 3 kommentarer |

Oldie but goldie

Djupdyker i gamla bildmappar och hittar ett fabulöst 90's kid ↑, oändligt fina minnen från första tiden på universitetet och screen shots från gamla hjärtesorger. Det är så fint, att ha allt dokumenterat. Att se sin egen utveckling, se relationer ta form, andra blekna bort och minnas allt en lärt sig på vägen till nuet.

Och nuet är torsdag. Dag före löning. Dag före fredagsfika. Dag före sista-jobbdag-innan-helg. Jag längtar efter sovmornar, långa lässtunder och att framkalla oktoberminnen från mina engångskameror.

Vad längtar ni efter?
 
Livsrapportering | | En kommentar |
Upp