Herbarist, javisst

Jag är lite rädd för att prata så högt om förhoppningar och önskningar om framtiden att jag själv börjar tro på att det kommer bli verklighet. Det kanske låter sorgligt, men det är ju så himla jobbigt att bli besviken. Samtidigt lever jag i framtiden, mina drömmar är min drivkraft och idéerna är ofta alldeles för många. Jag är verkligen det allra bästa exemplet på att människor inte går att placera i fack, för jag korsar linjer flera gånger om dagen; pessimist, drömmare, idéspruta och prokrastinerare.
En av mina allra största förhoppningar är i alla fall att en dag äga och driva en liten mötesplats. Det kan vara ett café, ett galleri, en presentbod eller en återförsäljare av västerbottniska delikatesser. Kanske kan det vara allting kombinerat, kanske kommer det vara något helt annat. Jag drömmer om en gammal fin lokal med så mycket växter att du kan känna syret i luften där inne. Lite som i den nya butiken Herbarist i Sundsvall. Här hade jag kunnat stanna förevigt, herregud vad ont det gjorde i magen av längtan, herregud vad det fick mitt hjärta att bulta av upprymdhet för framtiden.
Här fanns precis allt jag tycker om; fina tavlor, växter i alla möjliga former och storlekar, solljus som filtreras genom lövverk som slingrar sig uppför väggarna.
Det var vackra gamla möbler, slitna trälådor och snirklig handstil. Övervåningen var lite som ett hem och lite som en dröm och för ett ögonblick kunde jag nästan se mig själv ge upp husdrömmen för en lägenhet med cirkulärt sällskapsrum. (Ps. hur filmstjärnig var inte Jonathan där i sin stol där han slog sig ner i väntan på att jag skulle sansa mig?).
Ja, ni ser ju; en butik som lika gärna skulle kunnat vara det allra drömmigaste hem. Så mycket inspiration.
Här fanns givetvis också mängder av mina favoritväxter; kaktusar! Älskar den som ser ut som en fot med fyra tår!
Jag vet, jag vet. Ni tänker också "näe, ett jäkla takfönster också, vad är detta för paradis?!" och då ska jag berätta för er att det var två takfönster. Två! Tillsammans med gamla möbler, skolplanscher, torkade växter och allt möjligt fantastiskt du bara kan tänka dig. Superlativen flödar, jag vet, men det här är seriöst bland det absolut vackraste jag sett. Och det var så fint att se att något som jag sett som en dröm existerade på riktigt, att det faktiskt är möjligt. Nu ska jag fortsätta titta på lokaler på blocket, utveckla mina egna små projekt och drömma vidare, så får vi se vad framtiden bjuder på.

Snart ska jag dessutom ta tåget hem till mitt nya lilla krypin. Men det är en annan historia!
Livsrapportering, Vardagsflykt | | 2 kommentarer |

I'm moving on

Lek med tanken att du har ett stort himla hus. Eller en lägenhet. Ett hem helt enkelt, som du bestämmer över. Och så råkar du ha ett rum ledigt. Du är en vänlig människa och tänker att någon där ute på den här klumpen som kallas Tellus kanske behöver tak över huvudet. Du vill hjälpa. Vara en räddare i nöden. Du surfar med ljudets hastighet in på blocket.se, klickar likt den blivande hjälten du är på "hitta hyresgäst" (du vill självklart sitta bakom din skärm och likt ett barn på djurhem noga betrakta de små liven i sina montrar (annonser) innan du bestämmer vem av alla dessa hemlösa homo sapiens sapiens som ska få en ny chans i livet i ditt trygga hem). 
 
Scroll, scroll, scroll. Trevligt par söker hem. Skötsam student önskar hyra. Lugn person letar lägenhet. En del särskrivningar som du skrattar åt (obs! det är okej att skratta åt tills det kommer fram att någon har dyslexi eller liknande. Då lägger du av ögonaböj). Hur som helst; selfies. Selfies till förbannelse! Du scrollar fortare, allt blir en enda sörja av ansikten och välartade adjektiv och BAM! Något lila. Någon om en kaktus. Tre kaktusar! *Klick*

Ungefär det här scenariot utgick jag från när jag skrev min senaste bostadsannons. Ledord: bryt mönstret. "Hur mycket du än tycker om att jaga selfieljuset, Thea, du lägger för i helvete inte upp en selfie". (Vad är det ens för människor som hyr ut efter hur folk ser ut?). Är besviken på att de inte tog emot rubriken "all I need är ett himla skrymsle under trappen", som hade precis rätt mängd desperation + harry potter-referens, men plan B (att använda mig av kaktusarnas utsatthet, dvs. att som ökenväxt hamna på trottoaren mitt i svenska vintern) kände jag ändå stolthet över.

Och visst alltså, jag är en jävligt rolig liten homo sapiens sapiens (om det nu är okej att skryta om sig själv)(vilket det är). Så rolig att jag ungefär en gång om dagen ifrågasätter varför INGEN har erbjudit mig en egen radioshow. Så rolig att de allra flesta inte kan hantera det, så efter att hjälte-scenariot utspelat sig i mitt huvud och gett mig inspiration så skrev jag en annons som på sin höjd är lite fyndig och annorlunda, tänkte jag. Men du kan aldrig ana vad som hände sen;
 

Här blir det inte någon kris i Kapernum inte. Nej, nej. Den lilla hjärteskärande annonsen om kaktusarna och människan som riskerar att tvingas bo i en snöhög delas nu av helt främmande människor. Det kommer mejl om folk som önskar att de hade något att hyra ut åt en så fantastisk människa (se exempel ovan). Och självklart strömmar det in erbjudanden. Faktiskt så pass många att jag kan sortera bort 50+ gubbar (inget illa menat, men ska jag bo med någon som är gammal nog att vara min pappa så bor jag med min pappa). Jag hade haft ännu mer att välja på om jag inte valde bort alla erbjudanden från killar i åldern 0-100 år, av rädsla för att om jag var orädd och tackade ja skulle bli exempelvis styckmördad eller behöva lyssna på asdålig musik, alternativt bo med någon som inte fattade att det inte är okej att inte fälla ner toasitsen.

Men ja. Även damerna är tokiga i mig, så imorgon ska jag kika på ett rum som förhoppningsvis känns bra. Sedan ska det flyttpackas till absurdum (hur kan jag rensa ut saker varje gång jag flyttar och ändå ha lika mycket saker när jag flyttar nästa gång? kan saker klona sig? bor det en liten liten samlare i varje människa?) och jag ska börja skriva på min kommande bok; hur du lyckas på blocket, utan selfie.

Mvh,
Thea, Pelton, Kottfrid och namnlös.
Livsrapportering | | 2 kommentarer |

Om tankar, längtan och önskningar

Jag tänkte försöka påbörja någon slags journalistisk berättelse av allt material från Island. Det är totalt 16.000 bilder som ska sorteras, några ska redigeras, några kasseras, en och annan kanske raderas. Det är stunder som dessa som jag kan få ont i magen för att tanken slår mig att vi aldrig mer kommer sitta på tredje våningen i J-huset hela klassen, hjälpas åt att ta fram bildsekvenser som förmedlar en historia utan att behöva använda ord. Jag står på egna ben nu, och det är lika skrämmande som det är svårt.
 
Jag har förresten en text på drygt 2400 ord som hörde samman med mitt examensprojekt. Är det något ni skulle vilja läsa?
Det vankas helg, om ungefär åtta timmars arbete, och den är fylld av måsten. Några av dem är bra och roliga och de andra får jag helt enkelt acceptera att de måste göras ändå. I smyg hoppas jag på att kunna ta en liten sovmorgon och spendera en heldag på café också. Man måste för fan prioritera
 
Till dess att jag kikar in igen;
vad tänker ni på? vad längtar ni efter? är det något ni vill fråga mig?
har ni några önskerubriker? vad vill ni att jag delar med mig av? och hur mår ni?
 
Livsrapportering | | 7 kommentarer |
Upp