Jökulsárlón
Vi snabbspolar förbi sydkusten och dess svarta lavastränder, flygplansvrak och klippformationer, för just idag vill jag berätta om det turkosa sagolandet. Om Jökulsárlón, glaciärsjön i öst.
Det är verkligen som att stiga in i en helt annan värld. Före och efter tornar bergen upp sig, om sensommaren är ängarna fortfarande gröna, fyllda av gula blommor. Här är det svart, vitt och blått, på vattnet flyter isflak så långt ögat når i den kompakta dimman. Tystnaden bryts bara när fåglarna slår med vingarna, när isflaken går itu och när någon av turisterna utbrister "seal" och ivrigt pekar mot två nyfikna ögon som dykt upp ovanför vattenytan.
Så stilla, så vackert och så fridfullt.
*njuter*
Jag hade kunnat stanna här tills all is på glaciären tinat bort, föralltid förtrollad av reflektionerna i vattenytan.
Men varje saga har sitt slut, och under en ödslig bro möter isbergen sitt; Atlanten. Från Europas största glaciär till världens näst största hav – är inte det en fantastisk livsresa så vet jag inte.
På en liten stenig strand alldeles intill sa vi så småningom farväl till sagolandet, startade bilen och med Vatnajökull i ögonvrån påbörjade vi nästa kapitel i vår sagoresa.
Första bilden!!!!