Årets mörkaste dag
Jag är trött. Så outhärligt, förlamande trött. Hela himla tiden. Jag skyller på mörkret, för att det är lättast så, men egentligen är det nog en ohälsosam relation som jag har med kameran och pennan. Viljan att göra bättre ifrån mig, rädslan för att misslyckas, tvekan, och slutligen sorgen i att ge upp halvvägs och givetvis inte bli nöjd. Runt, runt och runt.
Jag är omgiven av död, misshandel, våldtäkter och terror. Omgiven av fördomar och påhopp från de som vägrar se hela bilden, vägrar se strukturerna, vägrar göra något själv. Av personer i min närhet som mår dåligt. Av "bostadsbristen", av flyttlådor och av drömmar som staplas på hög. Känslan av maktlöshet äter upp mig, gör mig sjuk. Vrider om i magen, hugger till i lungorna och flimmrar framför ögonen. Gör mig kroniskt trött, ända in i benmärgen.
Jag är omgiven av död, misshandel, våldtäkter och terror. Omgiven av fördomar och påhopp från de som vägrar se hela bilden, vägrar se strukturerna, vägrar göra något själv. Av personer i min närhet som mår dåligt. Av "bostadsbristen", av flyttlådor och av drömmar som staplas på hög. Känslan av maktlöshet äter upp mig, gör mig sjuk. Vrider om i magen, hugger till i lungorna och flimmrar framför ögonen. Gör mig kroniskt trött, ända in i benmärgen.
DET KÄNNS SOM OM JAG SER LIVET I VERSALER. som att det bor ett skrik i min bröstkorg. som om snöflingorna som dalar från himlen kan krossa mig. som att om jag faller omkull på trottoarens blankis så kommer jag aldrig någonsin ta mig upp igen. då dör jag under karlavagnen i decembernatten.
OCH samtidigt är det ju så mycket som är fint, så mycket som händer, så mycket som jag vill komma ihåg och berätta; sedan sist har jag tatuerat mig. köpt klart alla julklappar. fikat med en fin vän. jag har fått julklapp från jobbet och i helgen var jag i stockholm och kramades med klasskamrater och allt var precis som förr. och på onsdag får jag krypa ihop i bästa famnen och vara ledig i fyra dagar. och det, mina vänner, känns fantastiskt.
ps. jag vet att det kan bli himla deppigt här inne ibland. och jag tycker det är fint, i allt det sorgliga att må dåligt, att jag inte skäms över att visa det längre. fastän jag inte har någon förklaring till varför jag har så mycket mörker inuti. för är det något som tyngt mina axlar är det mina egna försök att hålla uppe en fasad av eternal happiness för allmänheten. om du som läser någonsin grubblar, känner dig misslyckad och undrar varför bara du i hela världen är så himla ledsen; kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam.
Åh du, vad sorgligt fint det kan vara med mörker, så värmande att dela med sig av det kalla. Kram, och tack för att vi får ta del och läsa. Det hjälper och stärker när en själv står där mitt i mörkret och inte vet varför för det är ju för allt. Det är fint, på något sätt, att vara vilse tillsammans.