Sky chasers & stenstadsdrömmar

Det var fredag och jag jobbade med en artikel om en helt fantastisk människa. En människa som vunnit ett bröllop, men som inte kan vinna mot sin sjukdom. Inte mot cancern. Hon är en av de varmaste människor jag någonsin mött, och när jag körde söderut genom den stormiga fredagsnatten påminde jag mig själv om hur viktigt det är att ta tillvara på allt vi har. Allt som är nu. 
Hösten har precis kommit till Sundsvall, och solen värmer fortfarande mot kinderna. Havsvindarna är kalla, speciellt när en befinner sig högst upp i tornet på norra berget. Och trots att benen gör så himla ont när en är otränad och ska upp för alla trapporna, är det ju så värt det, för det är ju så vackert, löven faller ju så snart och mörkret är ju redan dominant.
Vi möts i staden som var min i tre år. Det är där du är nu. Senare kanske vi möts i staden som var din lika länge. För det är där jag är nu. Och jag kramar om det som bevarats från gymnasietider, pratar om nutid och framtid och är så glad att jag har en vän som hon.
Så kommer skymningen, med sin pastellhimmel över stenstadens tak. Jag möter upp honom och vi går hand i hand i den stad där vi möttes bland alla andra, men där bara du, vi, är kvar. Sundsvall är ett tomt skal och de som var alla andra är någon annanstans, och jag tänker på hur fort tiden går.
Vi slår oss ner på en brygga vid Sidsjön och ser flyttfåglarna lämna oss i oktobersolens sista strålar. Det är så fint i all sin apokalypsanda. Snart går vi under i mörkret, så känns det. Fast på ett fint sätt. Det är en undergång som för med sig trassliga kroppsvarma täcken, tjocksockar och extra många koppar varmt kaffe.
 
 
Det blir lördagspicknick till middag, där i solnedgången. Chokladcroissant, rosa bandet-bulle, kaffe och juice.
Jag sparar ett löv i ett försök att hålla fast hösten ett litet tag till. Det får åka med i bilen till bion, där vi sitter tätt intill i mörkret. Jag hatar 3D, men jag älskar dig.
Dagen därpå ska vi upp tidigt, men ni vet ju hur det är. Sängen är alldeles för skön och mitt huvud passar alldeles för bra mot ditt bröst och din famn är alldeles för trygg för att försöken att stiga upp ens ska vara halvhjärtade. Men tillslut måste vi pussas hejdå och vi ses ju trots allt snart. Och sedan går du till jobbet och jag åker upp till sjön igen för att njuta av det brinnande höstlandskapet. Det måste också få sitt adjö.
Adjö.
Jag vänder norrut.
Stannar till utanför Örnsköldsvik för att kramas med det som varit en av grundstenarna i mitt liv sedan 2012. Vi åker till havet, Veronica och jag. Lyssnar på vågorna, dricker kaffe och äter nougatrutor. 
När skymningen kommer förvandlas vi till sky chasers. "Som storm chasers, men med mindre risk för våra liv", säger Veronica. Vilket kan vara en lögn, för det är ju svårt att fokusera på vägen när himlen framkallar panikkänslor i kroppen för att den inte går att spara eller ta på. Den kommer aldrig igen, just den där himlen.
 
Och så här fint är slutet på en helg, mitt i en västernorrländsk skog, någonstans vid havet, med en vän. Det här är allt jag tog tillvara på. Allt som var nu, då.
 
 
 
 
 
Frusna pixlar, Livsrapportering, Vardagsflykt | | 7 kommentarer |

Thea & tummen

Under en semester i Grekland för ungefär 13 månader sedan köpte jag en engångskamera att ha med mig ut på det stora blå. Tanken var väl att det vore en rolig grej, förhoppningar på någon vettig kvalité var ju inte precis skyhöga, men den här bilden tycker jag om.

Sedan dess har livet rullat på, så där som livet gör. Men så köpte vi två små gula kameror med 27 exponeringar inför resan till Island och trots att spänningen i att inte kunna kika direkt är fantastisk, så var det allra bästa hur enkelt det kändes i hjärtat att trycka av en bild. Inga tankar på slutartider och skärpedjup och om bilden kanske kunde bli bättre ur en annan vinkel. När alla inställningar försvann så gjorde kraven det också. Jag älskade det.
Lite trist bara att min tumme skulle bli det mest väldokumenterade motivet på resan, men bättre lycka nästa gång.
Faktiskt så har jag införskaffat mig en ny liten kompis som ska få följa med ut på festligheter i helgen. Tanken är att den ska få hänga med in i oktoberhösten, men känner jag mig och Maria rätt så kommer 27 exponeringar just och pass räcka under förfesten.
Frusna pixlar, Utanför landsgränsen | | En kommentar |

Septembersöndag

 
Jag kallar den "baby ostrich och parraflaxet" och den symboliserar allt det fina i att åka ut i norrländsk skog en regnig septembersöndag och bara andas höst, och allt det knäppa i att mitt i septemberidyllen stå öga mot öga med ett gäng strutsar.
 
Frusna pixlar, Livsrapportering | | En kommentar |
Upp