Sky chasers & stenstadsdrömmar

Det var fredag och jag jobbade med en artikel om en helt fantastisk människa. En människa som vunnit ett bröllop, men som inte kan vinna mot sin sjukdom. Inte mot cancern. Hon är en av de varmaste människor jag någonsin mött, och när jag körde söderut genom den stormiga fredagsnatten påminde jag mig själv om hur viktigt det är att ta tillvara på allt vi har. Allt som är nu. 
Hösten har precis kommit till Sundsvall, och solen värmer fortfarande mot kinderna. Havsvindarna är kalla, speciellt när en befinner sig högst upp i tornet på norra berget. Och trots att benen gör så himla ont när en är otränad och ska upp för alla trapporna, är det ju så värt det, för det är ju så vackert, löven faller ju så snart och mörkret är ju redan dominant.
Vi möts i staden som var min i tre år. Det är där du är nu. Senare kanske vi möts i staden som var din lika länge. För det är där jag är nu. Och jag kramar om det som bevarats från gymnasietider, pratar om nutid och framtid och är så glad att jag har en vän som hon.
Så kommer skymningen, med sin pastellhimmel över stenstadens tak. Jag möter upp honom och vi går hand i hand i den stad där vi möttes bland alla andra, men där bara du, vi, är kvar. Sundsvall är ett tomt skal och de som var alla andra är någon annanstans, och jag tänker på hur fort tiden går.
Vi slår oss ner på en brygga vid Sidsjön och ser flyttfåglarna lämna oss i oktobersolens sista strålar. Det är så fint i all sin apokalypsanda. Snart går vi under i mörkret, så känns det. Fast på ett fint sätt. Det är en undergång som för med sig trassliga kroppsvarma täcken, tjocksockar och extra många koppar varmt kaffe.
 
 
Det blir lördagspicknick till middag, där i solnedgången. Chokladcroissant, rosa bandet-bulle, kaffe och juice.
Jag sparar ett löv i ett försök att hålla fast hösten ett litet tag till. Det får åka med i bilen till bion, där vi sitter tätt intill i mörkret. Jag hatar 3D, men jag älskar dig.
Dagen därpå ska vi upp tidigt, men ni vet ju hur det är. Sängen är alldeles för skön och mitt huvud passar alldeles för bra mot ditt bröst och din famn är alldeles för trygg för att försöken att stiga upp ens ska vara halvhjärtade. Men tillslut måste vi pussas hejdå och vi ses ju trots allt snart. Och sedan går du till jobbet och jag åker upp till sjön igen för att njuta av det brinnande höstlandskapet. Det måste också få sitt adjö.
Adjö.
Jag vänder norrut.
Stannar till utanför Örnsköldsvik för att kramas med det som varit en av grundstenarna i mitt liv sedan 2012. Vi åker till havet, Veronica och jag. Lyssnar på vågorna, dricker kaffe och äter nougatrutor. 
När skymningen kommer förvandlas vi till sky chasers. "Som storm chasers, men med mindre risk för våra liv", säger Veronica. Vilket kan vara en lögn, för det är ju svårt att fokusera på vägen när himlen framkallar panikkänslor i kroppen för att den inte går att spara eller ta på. Den kommer aldrig igen, just den där himlen.
 
Och så här fint är slutet på en helg, mitt i en västernorrländsk skog, någonstans vid havet, med en vän. Det här är allt jag tog tillvara på. Allt som var nu, då.
 
 
 
 
 
Frusna pixlar, Livsrapportering, Vardagsflykt | |
#1 - - molly:

verkligen helt fantastiska bilder!

Svar: Men åh, tack!!! <3
Thea

#2 - - Cornelia:

Åhh. Norr <3 Nu var det ett tag sedan jag var uppåt men av dessa bilder tror jag att jag måste boka in en tur till Skelle direkt. Åh, höga kusten och hela vägen uppåt. Så fint! Vilka härliga bilder!

Har bläddrat lite här och gillar verkligen de runda bilderna och de rörliga! Detta måste jag prova... Hej härmapa! Så fint ju! Ha en strålande dag!

Svar: Ja, bästa! Åh, är du från Skellefteå eller hur kommer det sig att det är just dit du vill? Höga kusten är SÅ fantastiskt, en borde faktiskt stanna till där lite oftare, det finns ju hur mycket som helst att se och göra där! Tack så mycket :)
Men vad roligt! Jag har verkligen snöat in på de här cirklarna, haha, tror det har med omväxling att göra, på jobbet är det ju alltid rektangulära och kvadratiska som gäller. Kul att det uppskattas i alla fall, kör hårt!! :)
Thea

#3 - - Linnea:

ACK, NORRLAND <3 Får hemlängtan nu

Svar: BÄSTA!<33 Åh, när får du hälsa på då?
Thea

#4 - - Joré Dirgélaité:

hjälp så fint inlägg! så fina ord och så vackra bilder. <3

Svar: Men åh, tack så mycket, vad glad jag blir!<3
Thea

#5 - - Cornelia:

Hih nej, jag är dalkulla rakt igenom men jag har en bit av släkten som fastnat däruppe pga kärlek osv. Så nu har jag dem där , egentligen är det pappas kusin (m man och barn), men det känns som min "extrafamilj" eller vad jag ska säga. Jag har varit där mycket och är väldigt nära med dem och trivs så himla bra där! Ett tag sökte jag jobb där och tänkte flytta dit (dröm!) men sedan träffade även jag kärleken, och då blev jag kvar i Dalarna, vilket inte är fy skam det heller.

Svar: Åh, jaha, haha! Är själv från ett litet samhälle precis utanför, tänkte att det inte är ett så himla vanligt ställe att vilja åka till om en inte ska hälsa på någon/är därifrån. Men då förstår jag :)
Men dalarna verkar himla fint det med, och vem vet vad som händer i framtiden?!
Thea

#6 - - Lili:

Men åh, så otroligt fint du skriver!

Svar: Men alltså tack, så glad jag blir!!
Thea

#7 - - Linnea:

Förhoppningsvis blir det till jul för att få gosa med min systerdotter, men har inte haft Norrlands-sommar/sensommar på två år och det är nog vad jag saknar mest... Jag menar, se bara på bilderna ovan!

Svar: Så fint! Det förstår jag, det är verkligen något speciellt med norrlandssomrar (men det är ju alltid himla fint här). Kul att du gillar dem, tack! :)
Thea

Upp