Mjuka mular och norrlandskameler

Alltså, älskade internetdagbok, vad jag önskar att jag var bättre på att fylla dig med ögonblick från vardagen. Den är visserligen väldigt mörk, stressig och fylld av den vanliga gnagande prestationsångesten, men det är ju så fina frostrosor på bilrutorna på morgonen nu. Och molnen är så ofta rosa. Och jag har ju så mycket vackra detaljer och fina stunder som behöver förevigas i pixlar och ord innan de förevigt suddas ut från encefalon. Jag lovar bättring, för min egen skull.

Jag har tappat grepp om både dag (lördag?) och månad (oktober?), för det är tydligen söndag och december och 11 dagar till julafton. För en (därför okänd) tid sedan besökte jag och Jonathan en liten gård några mil inåt landet. Väl framme möttes vi av en flock alpackor och de var helt fantastiska. Redan här blev det lite lättare att andas. 
Och ser ni?! Snö! Inlandet kan du lita på <3
Vi klappade på mjuka mular och fnissade åt åsnegnägg. Djur måste vara bästa distraktionen och botemedlet för en rastlös, utsliten vintersjäl.
Ville fota långa ludna öron men istället dök två nyfikna ögon upp. Klappade länge på varm och tjock åsnehals och drog långa djupa andetag.
Älskade kontrasten med kameler och mörkgrön granskog. De fick hamburgerbröd och då fick vi mjuka knuffar tillbaka. Så himla mysiga.
Här fick mina fingrar värma sig medan pulsen gick ner. Lockig vinterpäls = medicin. 
Bakom långa ruffsiga luggar skymtade kloka svarta ögon. 

Och den här lilla var kanske det sötaste någonsin. "Som en liten gris", sa jag.
Sedan hittade vi en LITEN gris. Och då var den det sötaste någonsin. Eller nej. Kanske. Allt var sött. Mitt hjärta smälte bort.
Hos jakarna fick barnen rida på den stora tjuren. Jag räknades tydligen inte som barn *ledsen* (okej, antog att jag ej gjorde det pga vågade inte fråga inför allt folk), men de små kalvarna var förträfflig distraktion – så fina och nyfikna (och urgulligt blyga)!
En evigt leende get och alpackan som Jonathan gav kodnamnet "synthluggen". Älskar deras uggs. Vill ha en. 
Sedan började solen gå ner och det blev dags att säga hejdå.
Och här står de där knäppa, fina djuren utan någon som helst självbevarelsedrift. En fullbordad tur i västerbottens inland. Det fina med små vardagsflykter som dessa är energin som bultar i kroppen efteråt. Ska försöka hålla kvar den känslan. På fredag är det reunion med BBB och snart hoppas jag på en skridskotur på en frusen sjö. Och snart kommer ljuset!
Livsrapportering, Vardagsflykt | |
#1 - - OLIVIA:

Men dina bilder. Jag är kär.

Svar: Men åh, vad snäll du är!!
Thea

#2 - - Elin:

Åh, så fina bilder! Jag vill också klappa mjuka djur i snö!

Svar: Tack tack tack! Hoppas du får gosa med en massa fina djur snart!
Thea

#3 - - Joré Dirgélaité:

alltså grisen!!!!! och dina bilder generellt? tappar andan, så fint och riktigt återgivet!

Svar: Visst är den helt underbar?! Och så himla glad jag blir, tack!!
Thea

#4 - - Lili:

Älskar den evigt leende geten! Nej, jag älskar alla, men getter är ett av mina favoritjdur så... himla fina bilder, Thea! Och allting låter jättemysigt!

Svar: Visst är den helt fantastiskt gullig?! Så himla fin. Och tack för dina fina ord, blir så glad!!
Thea

Upp