Vända blad
Ibland kommer en punkt i livet när du ignorerat ditt huvud, ditt hjärta och din kropp så länge att det bästa helt enkelt är att vända blad. När den där muren du bygger upp för att kunna stänga in saker och slippa känna efter så himla mycket har blivit så hög att du inte ens minns vad som var anledningen till att du la första stenen. Kanske var det tanken på att du aldrig skulle kunna prestera på den nivå som krävs för att få drömjobbet. Kanske var det ångesten i känslan att ständigt bli granskad och värderad utifrån prestationer. Kanske var det att den där påhittade bilden av hur kärlek skulle vara gick sönder i alldeles för många bitar på alldeles för kort tid. Kanske var det maktlösheten i att någon i din närhet inte ville leva längre. Kanske var det något med känslan att inte vilja spika en spik i väggen för att sätta upp en tavla. Kanske var det att något brast varje gång du tog häftmassa istället. Kanske var det tomheten och rädslan i att ingenting någonsin är permanent, förutom det där som kommer sist. Kanske var det allt, och kanske var det ingenting. Kanske var det bara livet.
Du kan inte bygga hur högt som helst. Det spelar ingen roll att muren är psykisk och det spelar ingen roll att du lätt kvalar in på listan över världens mest envisa personer, för när det kommer till kritan så handlar allt om att det inte finns en enda byggnad som snuddar vid rymden. Du kan inte skicka dina problem med en hiss ut i oändligheten. Ibland kommer en punkt i livet när du ignorerat ditt huvud, ditt hjärta och din kropp så länge att vad som helst kan spränga en mur. Kanske är det ett citat i en bok. Kanske är det när någon frågar "vad tänker du på" och för första gången i ditt liv så har du inget svar. Kanske är det när någon säger "jag älskar dig" och du vill säga "varför då?".
Så du vänder blad. Du tänker att kaffe är gott och att det blir någon slags ordvits om du sätter det intill det där namnet du hatat i ungefär 22 år men som egentligen är ganska häftigt. Du tänker att måndagarna aldrig varit speciellt bra på något, förutom det här med nystarter. Och så vänder du blad.
Du kan inte bygga hur högt som helst. Det spelar ingen roll att muren är psykisk och det spelar ingen roll att du lätt kvalar in på listan över världens mest envisa personer, för när det kommer till kritan så handlar allt om att det inte finns en enda byggnad som snuddar vid rymden. Du kan inte skicka dina problem med en hiss ut i oändligheten. Ibland kommer en punkt i livet när du ignorerat ditt huvud, ditt hjärta och din kropp så länge att vad som helst kan spränga en mur. Kanske är det ett citat i en bok. Kanske är det när någon frågar "vad tänker du på" och för första gången i ditt liv så har du inget svar. Kanske är det när någon säger "jag älskar dig" och du vill säga "varför då?".
Så du vänder blad. Du tänker att kaffe är gott och att det blir någon slags ordvits om du sätter det intill det där namnet du hatat i ungefär 22 år men som egentligen är ganska häftigt. Du tänker att måndagarna aldrig varit speciellt bra på något, förutom det här med nystarter. Och så vänder du blad.
Hej. Det här är min blogg, nummer *okänd siffra* i ordningen. Sedan 2007 har jag hållit koll på livet genom bloggarkiven. Jag är utbildad bildjournalist, född och uppvuxen i de västerbottniska skogarna, feminist och storasyster. Jag är sarkastisk ungefär 85% av min vakna tid, har en toppfart på 100 lässidor i timmen och kommer aldrig kunna se hela världen eftersom jag har en förkärlek till att åka tillbaka till platser jag redan besökt. Pescetarian (äter inga djur förutom Nemo och hans vänner), kaffemissbrukare och bakar världens godaste chokladbollar. Resten får du förmodligen veta så småningom.
läste inte detta förrän nu, gömt sig bland tidigare inlägg jueeee. Hur som, fint skrivet *hjärtat i halsgropen hela tiden pga smärtsamt osv*. Och alltså förlåt, men hur brutalt låter det inte att du äter Nemo och hans vänner??? PAPPAFISK?!?!?!? att skriva att du äter fisk hade varti så mkt bättre, why did you have to make it personligt liksom??? *gråter samtidigt som jag tänker på nån meme där de gjort nemo till sushi vilken jag tyckte var fett rolig back in the days och fortfarande kan se det roliga i pga morbid humor men ändå, jag gråter* *skojar jag gråter inte, lol*