On the road
Är det inte fantastiskt, hur snabbt du kan förälska dig i en plats? Det går inte en dag utan att jag tänker på Island, och till slut blev det lite för smärtsamt att öppna bildmappen. Längtan slet nästan sönder mig. Nu känns det lite lättare, som en återförening. Jag tittar på bilderna och minns allt det fina, istället för att sörja att jag inte är där. Och jag förbannar inte mig själv för att jag inte frös pixlarna bättre, för att jag hade chansen att ta de mest fantastiska bilderna och misslyckades. Jag uppskattar att jag faktiskt tog dem. Så, nu återupptar jag berättelsen om drömresan.
Det här avsnittet heter On the road, och det var ju precis så vi spenderade många timmar av de två veckorna på sagoön. På vägen; ibland rak och oändlig med bergen vid horisonten, ibland slingrande längs med nivåer av lavakullar. Ibland mötte vi en bil eller två, men oftast kändes det som att köra genom ett månlandskap. Ibland var det dimma, ibland regn, ibland både och.
Och ibland sprack himlen upp. Oavsett vilket älskade jag vårt takfönster på bilen. Vår första natt på ön kunde vi betrakta norrskenet som dansade ovanför oss medan vindarna tjöt utanför. Det var helt magiskt.
Resan går ju lite huller om buller, men alla bilder i det här inlägget är tagna på östra sidan av ön. Här är knappt 18 000 personer utspridda i det dramatiska landskapet. Det är långt mellan byar och samhällen och de allra flesta har utsikter och omgivningar utanför fönstret som jag skulle ha svårt att hantera. Herregud vad fint det är.
Här och var syns får som små vita prickar i fjärran, utspridda längs med sluttningarna och dolda i grönskande buskar. Längs med vägarna betar hästar i enorma hagar, från bergskant till atlanten. Ibland stannar vi till och då kommer de gärna fram för att bli klappade på mulen.
Vi passerar många stränder. De flesta är branta, kraschar rakt ner i det kalla havet. Oftast är de svarta, skapade av att miljoner miljarder svarta lavastenar slipats av havsvattnet i hundratals år.
Det är bergen i bakgrunden som sätter stopp, som krossar illusionen om att stranden skulle vara oändlig. Allt känns som en tavla, det finns inte nog med pixlar i hela världen för att göra de här vyerna rättvisa. Inte tillräckligt med superlativ för att beskriva den här skönheten.
Vattenfallen finns överallt. Ibland måste vi stanna och gå, och det gör vi så gärna. Ibland tajmar de perfekt med en parkeringsficka och vi kan lyssna på dånet från vägkanten.
Ibland finns de där någon en gång hade sin bakgård. Och ibland så passerar de bara snabbt utanför bilrutan, borta på en sekund men för alltid digitalt fastfrusen på ett minneskort.
Vi körde, förutom en och annan avstickare, huvudsakligen på ring road, väg 1, huvudvägen som går runt hela ön. Men ibland är huvudvägen som precis vilken väg som helst; lerig, smal och fylld med gropar.
Plötsligt slår vädret om igen, fuktig luft kryper över bergskanten och klär världen i kristaller. Om du någon gång åler på roadtrip; glöm inte bort att njuta av de små detaljerna.
Jag skulle egentligen sova nu, men kom på mig själv med att ändå trycka på inlägget på bloglovin. Och så glad jag är för det! Jag tror jag har en liten dröm om Island långt in i hjärtat, och jag har inte gått in här sen sist det kom något därifrån tror jag. Vilket är sorgligt, för jag älskar ditt lilla hörn av internet! Jag får se till att stanna här igen, att prioritera bättre helt enkelt. Kul att du äntligen orkar gå igenom bilderna, för de är ju otroligt vackra!